Innan, under & efter

Kicken på en pinne
Efter en ganska knackig start på sommaren 2008 blev hösten helt ok. December månad kom och morsan (då ovetande morsa) och Mia och Jojo va på Harrys och firade morsans födelsedag. Inget allvarligt, det va en torsdag och jobb dagen efter så det blev mat och två cider på Harrys. Tjejerna hängde med hem (DD var borta, skulle komma hem senare) så vi öppnade en flaska vin och tog varsitt glas innan alla blev trötta och tjejerna drog igen. Hade ett gravtest ”över” hemma (hade liksom efter tidigare erfarenheter inte räknat med att jag skulle tillbringa jul och nyår 2008 nykter) och tog det för skojs skull. (Visst. Det är ju jätteroligt?) Det va ett test från Apoliva, ett nytt test för mig och därför kände jag mig inte riktigt säker på hur jag skulle tolka det där ljusrosa strecket som kom upp. Vad gjorde ett ljusrosa streck där?! Å jag har druckit cider!!! (Som om det skulle spela världens största roll då. Det man inte vet innan plusset skadar inte, typ.) Så när DD kom hem fick han ett test under näsan. ”Vad är det däääär??” sa jag frustrerat. ”Ja,” sa DD lugnt ”det är ett streck.” ”Jag ooooorkar inte” sa jag så där positivt man bara kan. (OBS: Vi va jätteglada! Denna gången också.)

Kicken i bloggen
Ja, inte så mycket att tillägga. Det är bara att bläddra sig fram. Det som inte står i bloggen kommer jag inte heller ihåg. Så är det med det.

Kicken ut ur huset
Kicken var beräknad till den 15 augusti men bestämde sig för att det va nog redan den åttonde. Historien om hur Kicken gjorde entré finns i bloggen under augusti månad, uppdelat på tre inlägg. Orkar du inte leta så kommer hela historien här också.

Del ett – starten:
Hmm… Vi backar bandet till fredagen den 090807, dagen med det coola datumet. Var hos barnmorskan och när vi gick därifrån sa hon att ”vi får se om vi träffas nästa vecka”. När vi satt och åt på Börje Ohlssons efteråt så kom de där onda förvärkarna igen, pang i ryggen, så vi gav upp och gick hem. Jag la mig i soffan och hade ont ett tag, skickade iväg DD till stranden och som vanligt så släppte värkarna efter ett tag. Å de kom inte tillbaka… När vi gick och la oss va jag bara trött på alls, ville inte sova, inte titta på TV, inte nått. Sa god natt och somnade kvart i tolv.

090808 kl 0100 vaknade jag av att jag hade drömt att jag haft tre värkar som gjort extra ont. Men jag blev lite misstänksam för kan man verkligen drömma att det gör ont på ”riktigt”? Men jag hade ju inte ont när jag vaknade? Pang! En riktig värk som började i ryggen och sögs på något konstigt sätt in i magen. Kollade klockan. Paus. Pang igen! Paus. 5 minuter mellan. Tänkte att det ger sig snart, men om det kommer en till inom 5 minuter så väcker jag DD. Pang. ”Daniel… Jag har jätteont. På riktigt.” DD tog tiden och ja, 5-6 minuer mellan och det gjorde verkligen ont. På riktigt. Ringde förlossningen och sa att jag ska nog föda barn i natt. Hon ställde de vanliga frågorna, frågande om Panodil osv och rätt som det va fick jag lägga på för en värk höll på att ta kål på mig. Kom överrens om att jag skulle ta två Panocod och se, annars var jag välkommen in. Sagt och gjort och en halvtimme senare satt vi i bilen. (Edit: Efter att jag fick jaga på DD som bad mig säga till när vi skulle åka in så han hann fixa håret. Klockan två på natten!!) Nu var det fokus som gällde, inga onödiga frågor och inget snack om att hitta ”bästa parkeringen” när vi kommer fram…

Del två – inskrivning:
När vi kom upp till Sjukhuset var entrén låst då det va mitt i natten (ca kl tre) så man måste ringa upp och be dem öppna. Precis när vi kommer fram kommer en ny värk så jag säger till DD att han får sköta snacket, jag måste andas. Sagt och gjort, han ringer på klockan, de svarar och DD säger: ”Ja hejsan. Mitt namn är Daniel Dahlquist och jag är sambo till Emma Gustavsson och vi ringde in tidigare för…”

- SLÄPP IN OSS FORT!!!!” skriker jag. Artighetes-snacket kan vi vänta med… Daniel hade hoppas på att få skjutsa upp mig med rullstol, det blev inget av med det. Full fokus upp till förlossningen och inget snack om att leta upp en rullstol. När vi kommer upp får vi ett rum och barnmorskan som visar oss rummet säger att det strax kommer en ny barnmorska som ska ta hand om oss, Mats. Hon säger att han är inne och jobbar extra som barnmorska nu för de har fullt upp. I vanliga fall är det han som sköter deras datorer. —- Sen går hon ut. Jag och DD tittade på varandra förvånat. Deras IT-tekniker? Va hon allvarlig? Toppen tänkte jag…

Mats kommer in i rummet och är jättetrevlig. Han tar en tratt och lyssnar på magen och börjar sen att koppla CTG på mig. Då kommer det en ny värk och Mats pausar med CTG för att trycka mig på svanken. När jag tittar på skärmen ser jag bara värken och Mats säger att ”jag har inte hittat bäbisen ännu”. Jo då, så att… Å jag som tyckte jag hade varit tydlig med att säga att vi vill höra positiva ord och inga ord som ”oups, hoppas och konstig”. Meningen ”jag har inte hittat bäbisen ännu hör inte till de positiva! Jag börjar storsnyfta och Mats säger att det är ingen fara, jag kommer snart få smärtlindring. Det är inte därför jag är ledsen säger jag, det är för att du sa att du inte hittar bäbisen som jag lipar! Men jag lyssnade ju med tratten och det lät bra, sa han lite förvånat. Men det vet väl inte jag! Jag har ju ooont! snyftade jag till svar. Mats skynda sig att sätta dosan över Kickens hjärtljud. Toppen tänkte jag…

Del tre – the F-word:
När vi varit inne i en timme så var det dags att undersöka hur det såg ut på förlossningspunkten. (Man mäter cm). En förlossning räknas som aktiv och igång om man är 4 cm eller över. Jag tippade på 6-7 cm, DD trodde 4. ”Fyra!?! sa jag, då kan jag lika väl åka hem, då är det fan inte lönt!” IT-Mats konstaterade 4 cm och jag kände mig besegrad. Så mycket smärta för så lite cm…

Men jag skulle få smärtlindring nu i alla fall! Hittills så hade DD bara fått trycka på svanskotan på mig utav bara h*vete när värkarna kom, så nu hoppades jag på lustgas. Jag blev erbjuden att duscha… De fick övertala mig att det är bättre än det låter och jag gick med på att ge det ett försök i alla fall. De höll ett tag sen blev det lustgas och allt blev bara rosa moln och söta små glada kaniner. En räddare i nöden! Jag och DD kom överens om att han skulle hålla koll på CTG-kurvan och hojta till när värken va på väg upp och när den klingade av så jag inte missade lustgasen. Missar man de första sekunderna kan man likaväl vara utan. Javisst! DD sa till men sen lyckades han också klämma in ett ”wow, detta blir en rekord!” och ”Shit, vilken monstervärk detta blir”. INTE det man vill höra när man har en smärta som bara blir värre och värre!! Så i pausen fick vi ta om reglerna: Säga till när värken är på väg. INTE HA TÄVLING om största värken. Säga till när den klingar av. Å så va vi överens igen. Sen kommer en barnmorska in och pillar med lustgasen. Å hon pratar i ett! Hela tiden! Om radioprogrammet och det va ring så spelar vi och hon kunde frågor och vilken radiokanal har vi på och… Jag låg bara och viftade argt och DD fick säga till henne att man måste vara tyst när Emma är mitt uppe i en värk… När jag låg med ryggen mot skärmen så missade DD att förvarna mig om en värk. Trodde jag skulle gå sönder och samman och låg och tok-frustade i lustgasmasken och skrek. Då hör jag hur DD och barnmorskan står och försvarar sig och säger saker som ”oj, den var ju helt omöjlig att förutse, den kom från ingenstans” och ”oj, det va lurig, det kunde man aldrig tro”. Visst!

Han är fantastisk min man. Tålmodig. Förstår mig utan att man behöver säga så mycket. Det var tre små ord som betydde så mycket de där timmarna på förlossningen: ”GAS!!!” ”TRYCK!!” ”AJJJ!!!” (Tryck betyder håll hårt/tryck på min panna. Det hjälper mot allt: ångest, illamående, smärta.)

Sen blev det dags för bad och glass. (Faktiskt! En piggelin tror jag det va!) Fast jag va mest intresserad av lustgasen så glassen åkte i papperskorgen. Å badet var helt klart överreklamerat. Det blev bara ett snabb-bad för sen kändes det att Kicken hade bestämt sig att nu skulle han ut på riktigt. Kl 0801 låg han uppe på mitt bröst. Väldigt märklig känsla.

Efteråt upptäckte jag att jag hade en nål i huvudet. Akupunkturen va inte så effektiv och blev därmed bortglömd. Å när vi skulle få åka upp till BB så tyckte barnmorskan att det va bäst att jag fick åka rullstol för jag såg så blek ut. ”Hon är så blek” va DDs svar. Men jag fick åka rullstol ändå.

Morsan och farsans första dygn som föräldrar
Lördag:
Morsan lämnad själv på rummet med ett glas vatten, panodil och en dubbelnougat. Den enda och viktigaste frågan som dök upp när barnmorskan kom in var ”vad gör jag med honom när jag ska på toaletten?” Farsan utkörd från BB pga platsbrist, åt på Helfvetet med sina föräldrar, drack champange och rökte cigarr.

Söndag:
Tror det var något kalopps-liknande till lunch för morsan..? Farsan passade på att ta en hamburgare med sina föräldrar på Harrys innan de åkte hem.

Måndag:
Morsan fick nått med kassler (a la bamba). Farsan käkade på Piccolo med faster och farbror och Tilde. (Å de hade kommit överrens om att lura mig och säga att de åt på Sibylla…)

Tisdag:
Farsan och morsan åt middag tillsammans. Jippi!

Onsdag:
Vi sprang hem så fort de klippte av oss banden. Home sweet home! Slocknade alla tre i sängen och sov tre timmar. Åt världens bästa Pasta Pesto med PARMASKINKA!!!

 

Å så va man på det igen

Avskräckt? Nej då. (Ironi.) Men trots det ska Kicken få syskon i början på februari. ”Gå tillbaks till ruta ett”.